Sååå jobbiga dagar!
Klockan 7.00 vaknade jag efter en underbar natt av att det prasslade någonstans. Jo, Felipe sökte kläder för att rusa till "banon" (banjon = dasset). Han hann inte, så det lät "poff!" så var den 5 meter långa trasmattan nerskitad.
Så när det bekymret var undanstökat, alltså medan jag pysslade med upprensningen, ja, då var grabben spårlöst borta! I två timmar letade vi, Mirjam och jag. Till sist kom han hem, glad i hågen. Han hade bara fått lust att gå ut i skogen och skjuta småfåglar.
De flesta småpojkar här är prickskyttar med en slangbella som de bär omkring halsen.
Jag har talat varmt för dessa vackra fåglar som sjunger så vackert för oss och att jag blir sååå ledsen när han skjuter dem. Sedan dödar de ju bara för dödandets egen skull.
Varför natten var så underbar?
Därför att det bara var 15 grader varmt och jag hade stängt alla fönster, så katten var borta också. Därför sov jag ända till kl.5.00 i en etapp.
Sedan har allt gått enligt löpande-band-principen.
Avföringsprover, injektioner, matlagning, klädtvätt, tvätt av den långa trasmattan, brödbak, grönsaksutdelning osv, osv.
Där är lördag = sabado och jag har nu tagit mej en slurk kaffe och en färsk bulle. Inte av mina bullar, utan av Annies. Hennes hemhjälp kom in till mej igår vid siestatiden. Jag bjöd på kaffe och så gick hon och satte sig vid mottagningen - där utdelning av mjölkpulver pågick -.
Den grabb som sköter om detta lär ha en utbildning ungefär som "gendarmer", en ung, snygg grabb. Han sköter också om att vaccinera barn. Nåväl, han kom aldrig till något arbete, vare sig igår eftermiddag eller idag.
Men indianerna är gränslöst nyfikna och vet allt, så de upplyste Annie om att att Lukas och Olga legat i en hydda i natt ..,. sickna företag!!
Olga lär ha stått de flesta till tjänst påstås det ..., men det är en vådligt duktig och rar indianflicka. Hon kan s.a.s. allt.
Så du hör att det händer en hel del här också.
Så har jag gjort flera stycken glada idag. Gett bort vinterkläder, det är så svalt, helt enkelt kyligt idag. Regndisigt och snålblåst, så de som kommit har fått av det lilla lager av kläder som fanns kvar i huset. Ena dagen 36 grader varmt, nästan 18 - 20 och natten riktigt kylig.
Tusen, tusen tack Eliza för diktboken!! Jättebra! Olle ska få låna den också. Han älskar dikter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag blir alldeles matt av allt hon gjorde. Är så intressant att läsa, eftersom breven är till dig och inget förskönande, de är så uppriktiga, fast en del utelämnade hon kanske så ni inte skulle oroa er för mycket:-) Spännande att du var där med din familj också, det har du kanske bloggat om tidigare? Och så kom hon ensam hem....det undrar jag över, eftersom hon var sjuk fast kanske bara i början av sin Alzheimers, var det ingen som kände ansvar för henne av de som hon arbetat för, jag menar den kyrka eller församling som stod bakom? Och tänk att resa iväg hemåt igen, lämna det som också var hennes hem nu....vilken tur hon hade dig. Och så är det kluvet, hon lämnade också en gång när du kanske behövde henne.
Skicka en kommentar