Folkskollärare P-O Hansson med familj ...

Per-Olof Hansson är mannen längst till vänster på bilden.
Han är, eller var, min mammas högt älskade morfar.

"Å, jag och min kusin Arline brukade få sitta ihopkurade under katedern, mellan hans långa ben och det var så spännande och glömde vi bort oss och började prata, knuffade morfar till oss med sin sko ...", berättade mamma.

Intill honom sitter hustrun, jag tror att hon heter Charlotta, men det ska jag kolla upp när jag kommer till Ystad och mina släktpapper.

Alldeles intill hustrun sitter en liten Ann-Gerd med knäppta händer.

Min mamma.

Bakom henne står storasyster Margit och bakom henne, mormor Betty, systrarnas mamma.

Hon heter egentligen Anna Fransiska Elisabet, född Hansson, men kommer att kallas Betty.

I P-O Hanssons knä, sitter förmodligen Margit och mammas lillebror Ivan, han som ska drabbas av svår epilepsi och blir blind och dör i unga år.

På en sida om bygdeforskning hittar jag följande uppgifter om P-O Hansson.

År 1888 började P O Hansson hålla skola i Dikanäs rote.

Under hela 1800-talet flyttade skolan varje år mellan tre byar. Varje by hade därför skola endast 12 veckor vart 3:e år.


Dikanäs skola på den tiden det begav sig.

I regel fick de större byarna Matsdal,Kittelfjäll, Dikanäs och Dajkanvik skola oftare än de mindre byarna Bergland , Vikenäs, Sjöland och Västansjö.Barnen från Henriksfjäll och Borkan gick vanligen i skolan i Kittelfjäll där de var inackorderade.

När en by äntligen fick skola, fick läraren eller lärarinnan ta hand om barn från 6 år och upp till 15-16 åringar. Alla var angelägna om att få gå i skola, så att de skulle få avgångsbetyg och kunna bli konfirmerade. Skollokalerna i Dikanäs bestod av bagarstugor sommarstugor, ett kök eller en kammare.

Skollokalen var också lärarens bostad under pågående termin.

P.O Hansson har berättat att skollokalerna var som vanligt helt undermåliga.

Första tiden han var i Dikanäs fick han hålla skola i en s.k. sommarstuga. Köket användes som klassrum och i kökskammaren fick han bo. Väggarna var så glesa, att snön vid hård storm blåste igenom springorna och över skolbänkarna och barnen i klassrummet.

Bläckhornen måste han vid kall väderlek sätta på murkanten under natten, så att de inte skulle frysa sönder.

Inredningen i skolsalen var den enklaste tänkbara.

Barnen fick sitta 8-10 i varje långbänk utan ryggstöd.

I bästa fall fick läraren ett bord att sitta vid. En liten svart tavla fanns på väggen och barnen fick skriva och räkna på stentavlor.

I femton år var P.O. Hansson ensam lärare i Dikanäsområdet."