14/1 -1994.
Ja, åter ny dag och jag talade alltså med min älskade dotter och dotterson i arla morgonstund.
Så är det alltså 40 år sedan denna stora händelse timade.
En händelse som mig att smyg-gråta i två veckor!
Jag hade ju levt med Rigmor och Birgitta i tre år.
(Elisabet säger: mamma gifte sig med pappa, som då var änkeman sedan något år tillbaka. I boet fanns då även hans två döttrar, vilka var 10 och 13 år när jag föddes år 1954. Lisbet är mammas lillasyster och som enligt mamma, var som en dotter för henne. Mamma var själv just 13 år när Lisbet kom till världen).
Lisbet - Bisse -, hade blivit mamma ett år tidigare.
"Oh, Ann-Gerd, du anar inte hur gränslöst underbart det är att bli mamma! Ja, du måste pröva, du ska få uppleva något du aldrig kunnat tänka dig!" sade hon.
Jaha - förväntningarna var enorma!
Jag hade tyckt så bra om Rigmor och Birgitta, skulle nu detta vara något outsägligt, ja, vad skulle det då inte bli?
Men de sista två månaderna av graviditeten hade jag varit halvsittande i sängen.
"Det lilla underverket" som skulle komma, hade tagit all kalk ur höfterna.
Det värkte som tandvärk.
Dagen när stunden var kommen hade jag tagit 6 värktabletter frnå klockan 06.00 - till kl. 11.00.
Efter födseln sa Dr Ramqvist att jag inte fick stiga på benen, då kunde de bli så krokiga - så urkalkade var de - .
Och värken fortsatte!!
Jag grät i smyg och var hade detta fantastiska tagit vägen? Pappan var sur för att det inte var en grabb och så var den lilla rödhårig - precis som hennes mor hade varit fram till 27 års ålder - .
I två veckor grät jag så snart jag var ensam.
Värken .., pappans besvikelse ..
Men så en dag, 2 och 1/2 vecka efter födseln, när de flyttat mej till allmän avdelning, där jag dock fick vara ensam, hörde jag min lilla dotter gråta.
Mjölken rann!! Svetten porlade!!
Ingen kom med henne där hon låg på barnsalen.
Det kändes som om jag skulle sprängas av det inre trycket!! Varför kom de då inte med henne!! Tårarna rann och i det ögonblicket kände jag hur smärtsam moderskärleken var.
Sedan .,. kunde jag förstå vad Lisbet hade pratat om.
Så var det när familjens "solstråle" skulle komma.
Slutet gott, allting gott.
Nu har åren svunnit och jag har alltid ansett att jag måste höra till de personer som varit enormt prioriterade i livet.
Världens snällaste barn och bästa mågar och underbara barnbarn!
Ja, vad mera kan man begära av livet??
Nu har klockan tickat sig fram till 21.04.
Jag har besök av en 1/2-matacograbb som gick på internatet i Villa Montes när Maria var här.
Han ska nu studera juridik på universitetet. Det går framåt med indianerna också.
Grattis förresten Eliza! Du är ju 40 år hela året!
Mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har suttit en stund och läst din mammas underbara brev. Vilken skatt att ha fått så fina brev! Jag gissar att du och din mamma är/var ganska lika som personer - inte bara när det gäller att skriva utan också på många andra sätt.
Din mamma verkar ha varit en stark och modig kvinna. Tänk, att ge sig iväg vid 56 års ålder för att arbeta i ett för henne okänt land och förhållanden. Jag är djupt imponerad av din mammas engagemang och generositet.
Tack för att du berättar Elisabet!
Skicka en kommentar