Utdrag från mammas dagbok ...

När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.

Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.

Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.

"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.

Ska nu vaka i tre nätter.

Dikt till livet.

Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.

29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.

Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?

10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?

2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.

8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.

Brevet från Gertrud ...

Mamma i toppluva.
Lycklig och fri.

... kommer ett brev från en god vän till min mamma.

Det är Gertrud som en gång har besökt mamma i Bolivia.

Så här skriver hon, väninnan:

"Den 21:a april 2009 var jag till läkaren och fick veta att den bröstcancer som jag opererades för i december 2003, nu hade spridit sig till hela ryggen.

Först tappar man alldeles kontrollen och så här efteråt hade jag väl trott mig vara tämligen odödlig; att jag har arbetat som sjuksköterska, det hade inte satt så stora spår, men hur som helst har det klarnat.

Jag är 77 år, har barn och barnbarn som står mig mycket nära, jag har upplevt mycket under ett långt liv och en stor glädje var den nära kontakt jag fick med din mamma under många år.

Hon hade modet att ta steget ut i stora världen, detta beundrar jag, och hennes förmåga att hjälpa olika slags människor, att lära sig spanska och att vara fullkomligt orädd i svåra situationer.

Jag skickar dig en bild från mitt besök i Bolivia, då Ann-Gerd, ute i bushen, delar ut medicin .., själv sitter jag på jeepflaket."

Folkskollärare P-O Hansson med familj ...

Per-Olof Hansson är mannen längst till vänster på bilden.
Han är, eller var, min mammas högt älskade morfar.

"Å, jag och min kusin Arline brukade få sitta ihopkurade under katedern, mellan hans långa ben och det var så spännande och glömde vi bort oss och började prata, knuffade morfar till oss med sin sko ...", berättade mamma.

Intill honom sitter hustrun, jag tror att hon heter Charlotta, men det ska jag kolla upp när jag kommer till Ystad och mina släktpapper.

Alldeles intill hustrun sitter en liten Ann-Gerd med knäppta händer.

Min mamma.

Bakom henne står storasyster Margit och bakom henne, mormor Betty, systrarnas mamma.

Hon heter egentligen Anna Fransiska Elisabet, född Hansson, men kommer att kallas Betty.

I P-O Hanssons knä, sitter förmodligen Margit och mammas lillebror Ivan, han som ska drabbas av svår epilepsi och blir blind och dör i unga år.

På en sida om bygdeforskning hittar jag följande uppgifter om P-O Hansson.

År 1888 började P O Hansson hålla skola i Dikanäs rote.

Under hela 1800-talet flyttade skolan varje år mellan tre byar. Varje by hade därför skola endast 12 veckor vart 3:e år.


Dikanäs skola på den tiden det begav sig.

I regel fick de större byarna Matsdal,Kittelfjäll, Dikanäs och Dajkanvik skola oftare än de mindre byarna Bergland , Vikenäs, Sjöland och Västansjö.Barnen från Henriksfjäll och Borkan gick vanligen i skolan i Kittelfjäll där de var inackorderade.

När en by äntligen fick skola, fick läraren eller lärarinnan ta hand om barn från 6 år och upp till 15-16 åringar. Alla var angelägna om att få gå i skola, så att de skulle få avgångsbetyg och kunna bli konfirmerade. Skollokalerna i Dikanäs bestod av bagarstugor sommarstugor, ett kök eller en kammare.

Skollokalen var också lärarens bostad under pågående termin.

P.O Hansson har berättat att skollokalerna var som vanligt helt undermåliga.

Första tiden han var i Dikanäs fick han hålla skola i en s.k. sommarstuga. Köket användes som klassrum och i kökskammaren fick han bo. Väggarna var så glesa, att snön vid hård storm blåste igenom springorna och över skolbänkarna och barnen i klassrummet.

Bläckhornen måste han vid kall väderlek sätta på murkanten under natten, så att de inte skulle frysa sönder.

Inredningen i skolsalen var den enklaste tänkbara.

Barnen fick sitta 8-10 i varje långbänk utan ryggstöd.

I bästa fall fick läraren ett bord att sitta vid. En liten svart tavla fanns på väggen och barnen fick skriva och räkna på stentavlor.

I femton år var P.O. Hansson ensam lärare i Dikanäsområdet."

Mammas släkt ...

Barnen till P-O Hansson och Vilhelmina Charlotta är följande:
Jenny Charlotta Julietta, f.1890, Nestor Andreas, f. 1893, Anna Fransiska Elisabet, f.1899,
Hanna Ingeborg, f. 1901, Gerda Maria Evelina, f. 1904, Agda Vilhelmina, f. 1906 och Fanny Kristina, f. 1911.
Förmodligen är alla barnen utom brodern Nestor, med på bilden?


Per-Olof Hansson, f.1867, är mannen längst till vänster på bilden.
Han är, eller var, min mammas morfar.

"Å, jag och min kusin Arline brukade få sitta ihopkurade under katedern mellan hans långa ben och det var så spännande och glömde vi bort oss och började prata, knuffade morfar till oss med sin sko ...", berättade mamma.

Och när pappa Erhard dog, blev morfars och farfars än viktigare för två små systrar och en bror.

Intill P-O Hansson sitter hustrun, Wilhelmina Charlotta, f. 1871.

Alldeles intill hustrun sitter en liten Ann-Gerd med knäppta händer.

Min mamma, alltså.

Bakom henne står storasyster Margit och bakom henne, mormor Betty, systrarnas mamma.

Hon heter egentligen Anna Fransiska Elisabet, men kommer att kallas Betty.

I P-O Hanssons knä, sitter förmodligen mammas lillebror Ivan, han som drabbas av svår epilepsi och blir blind och dör i unga år.

På en sida om bygdeforskning hittar jag följande uppgifter om P-O Hansson.

År 1888 började P O Hansson hålla skola i Dikanäs rote.

Under hela 1800-talet flyttade skolan varje år mellan tre byar.
Varje by hade därför skola endast 12 veckor vart 3:e år.


Dikanäs skola på den tiden det begav sig.

I regel fick de större byarna Matsdal,Kittelfjäll, Dikanäs och Dajkanvik skola oftare än de mindre byarna Bergland , Vikenäs, Sjöland och Västansjö. Barnen från Henriksfjäll och Borkan gick vanligen i skolan i Kittelfjäll där de var inackorderade.

När en by äntligen fick skola, fick läraren eller lärarinnan ta hand om barn från 6 år och upp till 15-16 åringar. Alla var angelägna om att få gå i skola, så att de skulle få avgångsbetyg och kunna bli konfirmerade. Skollokalerna i Dikanäs bestod av bagarstugor sommarstugor, ett kök eller en kammare.

Skollokalen var också lärarens bostad under pågående termin.

P.O Hansson har berättat att skollokalerna var helt undermåliga.

Första tiden han var i Dikanäs fick han hålla skola i en s.k. sommarstuga. Köket användes som klassrum och i kökskammaren fick han bo. Väggarna var så glesa, att snön vid hård storm blåste igenom springorna och över skolbänkarna och barnen i klassrummet.

Bläckhornen måste han vid kall väderlek sätta på murkanten under natten, så att de inte skulle frysa sönder.

Inredningen i skolsalen var den enklaste tänkbara.

Barnen fick sitta 8-10 i varje långbänk utan ryggstöd.

I bästa fall fick läraren ett bord att sitta vid. En liten svart tavla fanns på väggen och barnen fick skriva och räkna på stentavlor.

I femton år var P.O. Hansson ensam lärare i Dikanäsområdet."

Syskon ...

Moster Margit (till vänster) och mamma Ann-Gerd.

När kan bilden vara tagen?

Kanske 1925 eller 1926.

Moster Margit som, enligt mamma, var den drivande av systrarna.

Modig .., rolig .. och otroligt slagfärdig.

Och begåvad!

Denna moster Margit som i vuxen ålder kände på sig när människor i hennes närhet skulle dö, ja, hon ringde till mamma tre månader innan min pappa dog och sade till mamma att hon såg pappa bäras ut på bår och bäras till nordväst.

Och mamma blev iskall .., men då var pappa ännu frisk.

Tre månader senare bars han ut verkligen ut på bår.

Om moderskärlek och tårar ...

14/1 -1994.

Ja, åter ny dag och jag talade alltså med min älskade dotter och dotterson i arla morgonstund.

Så är det alltså 40 år sedan denna stora händelse timade.
En händelse som mig att smyg-gråta i två veckor!

Jag hade ju levt med Rigmor och Birgitta i tre år.
(Elisabet säger: mamma gifte sig med pappa, som då var änkeman sedan något år tillbaka. I boet fanns då även hans två döttrar, vilka var 10 och 13 år när jag föddes år 1954. Lisbet är mammas lillasyster och som enligt mamma, var som en dotter för henne. Mamma var själv just 13 år när Lisbet kom till världen).

Lisbet - Bisse -, hade blivit mamma ett år tidigare.

"Oh, Ann-Gerd, du anar inte hur gränslöst underbart det är att bli mamma! Ja, du måste pröva, du ska få uppleva något du aldrig kunnat tänka dig!" sade hon.

Jaha - förväntningarna var enorma!

Jag hade tyckt så bra om Rigmor och Birgitta, skulle nu detta vara något outsägligt, ja, vad skulle det då inte bli?

Men de sista två månaderna av graviditeten hade jag varit halvsittande i sängen.
"Det lilla underverket" som skulle komma, hade tagit all kalk ur höfterna.
Det värkte som tandvärk.

Dagen när stunden var kommen hade jag tagit 6 värktabletter frnå klockan 06.00 - till kl. 11.00.

Efter födseln sa Dr Ramqvist att jag inte fick stiga på benen, då kunde de bli så krokiga - så urkalkade var de - .

Och värken fortsatte!!
Jag grät i smyg och var hade detta fantastiska tagit vägen? Pappan var sur för att det inte var en grabb och så var den lilla rödhårig - precis som hennes mor hade varit fram till 27 års ålder - .

I två veckor grät jag så snart jag var ensam.

Värken .., pappans besvikelse ..

Men så en dag, 2 och 1/2 vecka efter födseln, när de flyttat mej till allmän avdelning, där jag dock fick vara ensam, hörde jag min lilla dotter gråta.

Mjölken rann!! Svetten porlade!!
Ingen kom med henne där hon låg på barnsalen.
Det kändes som om jag skulle sprängas av det inre trycket!! Varför kom de då inte med henne!! Tårarna rann och i det ögonblicket kände jag hur smärtsam moderskärleken var.

Sedan .,. kunde jag förstå vad Lisbet hade pratat om.

Så var det när familjens "solstråle" skulle komma.

Slutet gott, allting gott.

Nu har åren svunnit och jag har alltid ansett att jag måste höra till de personer som varit enormt prioriterade i livet.

Världens snällaste barn och bästa mågar och underbara barnbarn!
Ja, vad mera kan man begära av livet??

Nu har klockan tickat sig fram till 21.04.
Jag har besök av en 1/2-matacograbb som gick på internatet i Villa Montes när Maria var här.

Han ska nu studera juridik på universitetet. Det går framåt med indianerna också.

Grattis förresten Eliza! Du är ju 40 år hela året!

Mamma.

Okänt datum ., förmodligen skrivet i mars - 79.

Ja, detta är en prövningens dag.

När jag har patienter så måste dessa bajsa i en gammal zinkhink, som jag sedan tömmer i en grop bakom staketet. Kissa får de göra i en emaljerad potta som jag har köpt.

Kan de inte resa sig, bajsar de i ett tvättfat av plast som jag sticker under dem
Praktiskt är det sannerligen inte, det ska alla veta.

Allting är tungrott, så klart, inget är vad man kan säga lättarbetat.

"Engångs" existerar inte, allt ska användas både 3 och 4 gånger. Bindorna - engångs från Sverige -, kokar jag och använder så länge det bara går.
Men hur det än är så trivs jag mycket bra.

Livet består trots allt inte av vad man ska kalla bekvämligheter. Det känns riktigt meningsfullt utan allt vad status och prylar heter.

Ja, det var det.

Jag har ju haft en kvinna som fött barn här hos mig och när jag plockade ihop lakanen i den säng som hon och det nyfödda barnet legat i, så sprang en mätt och glad Vinchuca ut på golvet. Jag trampade ihjäl den - full av blod -!
Det nyfödda lilla livet har säkert gett sitt livs första blodleverans.

Nu har den nyförlösta kvinnan tagit sitt barn och gått den 3 km långa vägen hem, i 34 graders värme!

(Vinchucan är en slags insekt som suger blod och kan orsaka häftig celltillväxt hos den som är biten .., ungefär som cancertumörer. Är den bitne i hög ålder, blir det inte så farligt, värre om småbarn drabbas .., detta berättade mamma för oss när vi var där på besök och jag kan lova att vi sprayade vårt rum så det var knappt att man kunde andas där .., av skräck för denna omtalade Vinchuca!)

Nu är klockan 21.15.

Jag har skickat hem Moises, tvättat Mirjam och Felipe ute vid tvättkranen, så de ligger nu i sina sängar, jag har bjudit patienterna på kvällsthe och sitter nu bara och slåss med alla dessa fantastiska flygvarelser som kommer genom fönstret mot ljuset som brinner på bordet.

Nu ska jag också göra natt.
Fortsätter manana och otro dia.

När jag är här inne och Felipe (den store) har matlagning här ute hör man bara: "Otro - otro - otro ...". Nästa .. nästa .. nästa!