Puntana 12:e juni 1980

Brodern Ivan i mitten på översta raden.
En något rultig mamma till höger om honom.
Ivan var blind och hade svår epelepsi.
Efter någon tid på Tomteboda blindinstitut i Sthlm, hamnade han på Umedalens sinnessjukhus.
Under hela sitt vuxna liv skulle mamma ha ångest över hur Ivans liv blev.
Kanske var det också därför som hon så ihärdigt tog sig an blinda patienter i Sydamerika .., hon tog dem till ögonläkare .., delade ut tusentals begagnade glasögon från såväl Sverige som Danmark .., och så vidare.


"Kära Eliza.

Det slår mig, när jag skriver datumet, att det är visst precis 32 år sedan det var begravning efter min bror Ivan. Åren går fort. Alla samvetskval för att jag inte hade besökt honom på Umedalens sjukhus så ofta som jag borde ha gjort. Jag gick ju sköterskeskolan då och brukade ibland åka ut på lediga timmar.

Det räcker då alltid till att gräma sig över det man inte har gjort här i livet.

När jag sände bandet som jag och ungarna (mamma tog hand om ett syskonpar, Felipe och Mirjam) snackat in, så sökte jag förgäves efter det brev jag skrivit några dagar tidigare Det hade jag lämnat kvar i skrivmaskinsfodralet!
För att det inte ska komma damm och jord i maskinen, s sätter jag alltid in den i dess "låda" varje gång.

Nu är klockan tio minuter i åtta på kvällen.

Ungarna håller också på att skriva och de ska sända breven till Anna och Maria. Jag trodde inte mina ögon när Felipe i kväll sätter sig och självmant - utan hjälp - skriver m a m a på en hel sida.
Han kan om han vill, men en absolut förutsättning är ändå att han tar en penna i sin hand ....

Det är väldigt svårt att skriva i ljuset av ett stearinljus som står i samma höjd som skrivmaskinen, därför blir det nog en mängd skrivfel.

Det har kännts = känts bättre i dag än förut i veckan.

Jag är mycket bättre i ryggen, ja, som genom ett trollslag! Igår rann tårarna mellan varven. Jag lade mig över sängen och grät Det var arbete överallt, och varje rörelse skar som en kniv i ryggen på mej. När jag sedan lade mig ner för att smärtan skulle släppa någon stund, så höll jag inte på att ta mej upp igen.

Idag har jag varit så bra, att jag åter sytt små kjolar. Hela sex stycken av gardinstumpar. Så roligt det var att sedan sätta på små flickor rena kjolar när de kommit. Bara detta gjorde säkert att det har känts lättare att leva.

13/6.

Ja, längre kom jag inte.

Vi blev dödströtta, både jag och ungarna. Stöp i säng alla tre och jag sov faktiskt hela natten, något som är ovanligt för min del.

Idag har det varit räfts och rättarting på skolan. Jag kallades dit, eftersom Mirjam påstods vara inblandad. De är fullkomligt utan någon slags fostran dessa barn på campamentet, så arma lärare!

Så skulle du se så fint jag har fått det på gallerian (en slags altan - min anmärkning) och på toaletterna. Vilte har målat väggarna och nu håller han på att måla den fula listen som är runt väggarna i rummen.

Där ni låg, har han gjort färdigt, och håller nu på inne på mottagningen.

Jag har städat överallt, för det kommer s.a.s storfrämmande. Sedan kommer Kristina till Crevaux med sin bror och dennes sällskap - en grabb - och givetvis kommer de hit till mej också.
Kristina skulle vara där i två veckor, så troligen ska pojkarna hjälpa henne att göra fönster till huset de byggt där, och dörrar.

Jag gläder mig redan att få besök av dem.

Det är ett stycke hemland som kommer och det finns en rot kvar, som du hör. Eller kanske att det skulle vara lika roligt om jag lika helt förstod spanskan som svenskan?

Jag tror att det är detta som är största gemenskapen. Att kunna uttrycka sig ledigt och lätt utan att grunna på hur verben ska böjas - eller överhuvudtaget inte veta vad saken man tänker på heter en gång -.
Dessa dumma människor som skulle göra oreda genom att försöka bygga Babels torn! Stryk skulle de ha haft ...

Oj, vad jag ser fram emot morgondagen! Då kommer med all säkerhet Olles ner igen - medförande brev från er, samt kanske från Margit eller Lisbet.

Klockan är tio minuer över tio.

Jag undrade en kväll om det kan finnas något svartare på jorden, än en månlös Chaco-natt?

Ha det! a´mor."


Margit (längst uppe till vänster) och Lisbet (mitten i raden längst ner) var och är mammas systrar.